Den i Sverige boende Ania Monahof föddes i Leningrad (nuvarande S:t Petersburg) år 1929. Hennes rötter är rysk-ingermanländsk-finlandssvenska. Monahofs morföräldrar är från Siverskaja, i Koprina församling, där Anias familj tillbringade sina somrar i släktens idylliska sommarvilla.

Under andra världskriget evakuerades Monahofs familj via Estland till Finland, varifrån resan fortsatte vidare till Sverige. Ania var då 15 år. Monahof har arbetat som reseledare och författare. Hon har skrivit flera självbiografiska verk. Hon har fått Immigrantinstitutets kulturpris år 1989. Numera bor Monahof i Loftahammar och hon har en stuga för sitt skrivande i Olshammar vid Vättern.

På finska har utkommit bla det självbiografiska verket Kärsimyksen pyhät kyyneleet, 1997.

Den sverigeingermanländska författarinnan Ania Monahof föddes år 1929 i Leningrad. Hennes far var en rysk bankkamrer och amatörskådespelare och hennes mor var en ingermanländsk konsertsångerska, som lämnade framträdandena i slutet av 30-talet. Anias ingermanländska mormor Katri Kostiainen bodde i Siverskaja och hon har varit speciellt kär för Ania och en viktig hjälp genom att berätta om gamla tider, seder och släktingar. Hon hade i sin ungdom bott i S:t Petersburg och sjungit i S:ta Marias kyrkokör.

Ania berättar i sin första bok om sin barndom i Leningrad och Ingermanland, där familjen tillbringade somrarna hos mormor. I staden bodde de tillsammans med åtta andra familjer i en stor gammal förnäm lägenhet, som hade 13 rum, men bara ett kök, där varje familj hade sitt eget bord, samt en toalett, dit det allid var en lång kö på morgnarna. Anias berättarteknik är rapsodisk och kapitlen är korta. Men varje kapitel tvingar läsaren att efteråt tänka på, vad man läst. Den första boken heter "Genom graniten", översatt till finska heter den "Kärsimyksen pyhät kyyneleet" och det är den enda bok som är översatt till finska och tryckt.

I den andra boken, "Tillflykten" berättas om kriget och flytten från det tyskokuperade området undan kriget till Estland. Familjen hamnade i Leppsaare, en by nära Ryska gränsen och bodde där ungefär ett år. En gång besökte Ania Siverskaja tillsammans med mormor, men alla, som träffade dem, sade att de skulle gå tillbaka till Estland, innan det var för sent. Fadern hade blivit kvar i Leningrad och dog där under den tyska belägringen. Strax före jul 1943 evakuerades de till Finland, dit de kom på julaftonen.

Tredje boken "Mot stjärnan" berättar om tiden i Finland där familjen bodde i Åbo. I januari 1945 flydde de till Sverige via Raumo. De var tio flyktingar och två mans besättning i en liten fiskebåt men fram kom de efter en stormig resa. I början bodde de i Gävle där det även fanns andra ingermanländare, så mormor Katri var mycket aktiv där och organiserade finskspråkig församlingsverksamhet. Hon hade både söndagsskola för barnen och konfirmandundervisning för de unga, sjöng i kören och förkunnade. Hon var i kontakt med finskspråkiga präster i Sverige såväl som i Finland och inbjöd dem till Gävle för att hålla gudstjänster och konfirmationer.

I Gävle arbetade Ania med sömnad, men efter att ha läst den svenske författaren Vilhelm Mobergs romaner om Amerika-utvandrarna, som hade gett sig iväg från det småländska svälthotet, flyttade hon till Småland, ett landskap i södra Sverige. Hon kände starkt, att smålänningarna och ingermanländarna hade fått uppleva likartade svårigheter. Där började hon skriva på fritiden.

Ania har en dotter, tre pojkar och ett adoptivbarn. Hon är gift för tredje gången.

På 1970-talet arbetade Ania som guide i 16 år. Hon tog grupper till Finland och Estland, på konstresor till Leningrad och Moskva, på transibiriska järnvägen österut, med flyg till Samarkand, Tasjkent och Israel.

Totalt har Ania skrivit sex böcker. Utöver ovanstående självbiografiska böcker har hon satt sig in i den ingermanländska historien och skrev i den fjärde boken "Svarta torpet" om mormor Katris fars, Simons, liv från det han som ung såg sin far dö efter att ha blivit misshandlad av husbonden, om slutet på livegenskapen och om Simons utveckling i eget hem till en duktig jordbrukare. I denna bok har Ania berättat mycket om ingermanländsk folklore och gamla seder i de ingermanländska byarna. Det är bakgrunden till Simos kärleksberättelse.

Anias femte bok "Simos dotter Katrina" berättar om mormor Katris liv, från barndomen i Ingermanland, sånglektionerna i S:t Petersburg, revolutionen, äktenskapet och döttrarna och deras liv. Den slutar där, när Ania föds.

I den sjätte boken "Sjung min själ" fortsätter Ania berättelsen om sitt eget liv, nämligen om de första åren i Sverige. Tillsammans beskriver hennes sex böcker en ingermanländsk familjs liv under ungefär 90 år i Ingermanland, S:t Petersburg, Estland, Finland och Sverige. I alla böcker lyser Anias tro på människornas godhet, Guds hjälp och kärleken igenom. I början hade de svenska kritikerna svårt att förstå, hur Ania kunde vara så full av optimism och tillit, trots att hon många gånger berättade om så uppskakande öden. Hennes böcker har i Sverige uppskattats mycket av läsarna och har även fått olika priser, speciellt den första boken.

Anias kloka tanke är att alla människor har en uppgift redan från födelsen. Hennes är att berätta för världen om allt våld mot de svaga och att protestera. Hon lyfter barnets finger mot de vuxnas värld.
Läs: Laila Tammi: Mormors lilla kyckling.

 

 

 

 

 

 

 

Hem - Historia - Bemärkta personer - Karta