Lempaala låg i den förbjudna gränszonen dit det behövdes passertilltånd från GPU.

Eftersom Kuortti i sin tjänst rörde sig mycket, blev han alltid när han kom till Lempaala tvungen att be om ett tillstånd. Efter ett antal besök på GPU:s kontor fick Kuortti ett ”förtroendefullt” förslag: Han borde börja arbeta för GPU, Kuortti skulle observera borgarnas spioner som kom över gränsen, lyssna på vad människorna sade om Sovjetunionen och skulle ta reda på vilka som hade släktingar i Finland. Detta var varje sann sovjetmedborgares plikt, och detta - spionerandet - kunde han göra samtidigt med sin prästtjänst. I GPU antog och hoppades man att den unga prästen skulle gå med på samarbetet. Kuortti nekade och meddelade att präst- och GPU-tjänsten inte passade till samma man.

Prästernas arbete i Lempaala och de andra församlingarna i Ingermanland blev svårare hela tiden. Till alla kyrkliga förrättningar krävdes ett särskilt tillstånd från de sovjetiska myndigheterna. Mitt under mötena kunde man komma, inte för att lyssna på berättelser om ”obefintliga gudar”, utan för att kontrollera att man hade de tillstånd som behövdes. Dopböcker krävde man att få se, så att man kunde undersöka om någon kommunistfamilj hade fått sitt barn döpt. Barnen fick inte undervisas i religion. Söndagsskolor och husförhör var strängt förbjudna. Även i folkskolorna, som hade blivit obligatoriska, skulle man i stället för religion undervisa barnen i ateism. Det blev lite lättnader i konfirmantionsundervisningen, när men enligt 1927 års författning kunde ordna två veckors konfirmationsförberedelse för dem som fyllt 15 år.

Pastor Kuortti blev tvungen att besöka GPU:s kontor en gång i månaden, men hade i övrigt fått vara i fred för myndigheterna, tills han i januari 1929 fick en kallelse till GPU kontoret i Siestarjoki. Denna gång var man intresserad av eventuella kontakter med de som höll på med självständighetssträvanden för Ingermanland. När Kuortti kategoriskt förnekade att han var med i sådant, ombads han ”vänligt” att komma i GPU:s tjänst. Kuortti skulle få bra lön för sina tjänster. När han tackade nej, fick han ytterligare betänketid.

I december 1929 fick Kuortti höra hos GPU i Leningrad att han var mot revolutionen, men i januari 1930 kom domen. GPU beslutade den 4.2.1930, att pastor A. A. Kuortti är antirevolutionär, därför har han enligt strafflagens 58:de paragraf förtjänat det strängaste straffet, döden.

Beslutet omprövades 26.2.1930 i Moskva, där domen mildrades. Kuortti dömdes enligt samma paragraf till tio års tvångsarbetsläger. Lägret, där Kuortti hamnade var Usolje i närheten av Vita Havet. I samma läger fanns många bekanta män från Ingermanland. Tillvaron i lägret var eländig: arbetet tungt slit i skogen, usel mat, förläggningen miserabel, fångvaktarna var brottslingar som dömts för mord. Kuortti hade hotats med att skickas ”till djävlarna” och så tycktes ha skett. Han började snart planera sin flykt och den genomförde han nästa sommar. Han visste att Finland låg 300 kilometer bort, och dit ämnade han ta sig. När han lyckats smyga ut ur lägret vandrade Kuortti länge genom skogarna. I ett par karelska byar fick han mat av vänliga människor, men kvinnorna i en by angav Kuortti i hopp om att få en belöning. Av en slump lyckades Kuortti fly från soldaterna, och snart korsade han gränsen till Finland. Den 12 dagar långa flykten var över.

 

 

Hem - Historia - Bemärkta personer - Karta