Poeten Lea Helo alias Topias Huttari (29.1.197-9.12.1953) föddes i byn Muja i Järvisaari församling.

När han gick fjärde året på Hatsina lärarinstitut skickades han år 1924 som lärare till Karelen (Uhmoila skola i Säämäjärvi härad). Efter examen 1925 på institutet återvände Topias Huttari till Karelen för att fortsätta som lärare. Vid denna tid började även diktarbanan. Ämnena i hans produktion är kopplade till hemtama Ingermanland och Karelen.

Helos första dikter såg dagens ljus 1927, förstlingsverken Nuoret mielet (Unga sinnen) (1930) och Astun yli (Jag stiger över) (1931) fick omedelbart läsarnas uppriktiga uppskattning och väckte häftig polemik bland litteraturkritikerna.

Unge Helos dikter var annorlunda med sin lyrik, optimism, livsglädje och glädje. De var klangfulla och rytmiska. De hade den soliga vårens trängtan och skönhet, sommarens ljuvliga blomstring, höstens färgrika landskap och mycket sällan vinterns dysterhet.

Det var ingen tillfällighet, att han kallades “den soliga vårens sångare” (denna definition avgiven år 1946 av N. Jaakkola har nästan blivit en kliché).

Helo var en mycket självständig och unik diktare, som hade nära till folktraditionen och den klassiska litteraturen. Ur hans penna kom mycket lite av tidsandans patetiska revolutionsdiktning. På 1930-talet hamnade diktaren ofta i de vulgärsocialistiska kritikernas skottlinje, fick rykte om sig att vara en småborgerlig diktare och han sades stödja kulakernas idéer. Under förföljelserna 1937 utökades anklagelserna med nationalism, sovjetfientlighet och mycket mer. Samma år kastades L.Helo, som tillhört de mångsidigaste och bästa företrädarna för de karelska författarna, ut ur författarförbundet (som han själv på sin tid var med om att bilda) och förlorade sitt arbete.

1930-talet hörde till författarens svåraste, men även mest fruktsamma år. I början av årtiondet hann han ge ut flera dikt- och prosaböcker såsom Karjalan metsissä kasvaa paperia...(I Karelens skogar växer papper), Punainen armeija - vartija valpas...(Röda armén - vaksam vakt), Jokea voittamassa (Att besegra floden)., Runoja (Dikter) mm). I slutet av 1930-talet fick diktaren vidkännas depression, hopplöshet och bitterhet. Under denna period skildrade Helos korta prosa den nya tiden och den nya människan, som i Uusi ihminen (Ny människa), Iivanan lankemus (Ivans fall), Eräs keskustelu (Ett samtal) osv, ibland även från den humoristiska sidan. (Jumpura, Saappaat); i ett nära förgånget, dess tragik (Luvun täytteeksi, Luutnantti Koskelon sotaretki) och följder (Isä).

När finska språket på nytt år 1940 kunde stärka sin ställnig i Karelen, påbörjade Helo arbetet med en ny publikation - Punalippu (Röda fanan)- och förberedelser för en författarkonferens. Då tog man på nytt in honom i förbundet och på konferensen valdes han till styrelsens ordförande.

På grund av sin dåliga hälsa blev han inte godkänd som frontsoldat, utan han var i början av kriget i befästningsarbete och senare förflyttades han till staden Belomorsk, där han blev redaktör för fronttidningarna. Denna tid speglas i en krigsdagbok kallad Päiviä (Dagar); dit sällar sig även satiriska pamfletter som avslöjar fascismen. Frontsoldaternas hjältemod skildras i berättelser och beskrivningar som trycks i tidningarna liksom i känsliga lyriska berättelser som Rakkauden kirje (Kärlekens brev). Under dessa år föds såväl folk- som intimlyrik. De bästa exemplen på det sistnämnda är dikterna Rintani on tuskaa täynnä...(Mitt bröst är fullt av smärta), Tien luokses tiedän....(jag vet vägen till dig). I Belomorsk hade han år 1943 även skrivit en hymn till fäderneslandet - dikten Minun maani (Mitt land), som gav namn åt en diktsamling efter kriget (1947). Den blev ett sammandrag av en 20 år lång diktargärning och den sista samlingen som gavs ut medan diktaren ännu levde.

De sista åren av sitt liv ägnade Helo åt översättning. A.Fadejevs Nuori kaarti, K. Simonovs Öitä ja päiviä samt ryska, L. Sobolevs Merenkävijä, A. Ostrovskis Ukkosilma samt många andra av den ryska litteraturens klassiker blev översatta till finska tack vare Helo.

Litteraturforskaren Tamara Starshova