LARIN PARASKE

Ingermanlands
Sångmor

 

 


 


Enhä mie rahoitta laula

.

Saant ei ennen miu emoni
saant ei lauluilla rahhoi
kulkullaan ei kunniaa
kiallain ei kiitoksii
niin kuin nyt nykyiset naiset
saavat lauluilla rahhoi
kulkullaan kunniaa
kaillaan killinkii.

Enhä mie rahoitta laula
suut en kullatta kuluta
hopioit en huokajele
sannaa en vaseetta vaihal

En mie äijäistä anosi
enkä tyytyi vähhää:
viisin riunin vierahist
polttinan joka pojasta
alttinan joka akasta.

Enemp mie rahhoi saisin
kuin herrat hevosillaan
talonpojat tammoillaan l
Ruplan maksaap köyhän tyttö
polttinan pohatan poika
riunan van rikkaan tytär

 

 

 

Larin Paraske är Finlands mest kända runosångare. Paraske föddes i byn Mäkienkylä, Miskylä i Lempaala församling i norra Ingermanland. Födelseåret var antingen 1833 eller 1834. Enligt farfadern kallades Paraskes hem för Ignatala. Modern var från Sakkola på den finska sidan. Paraske var ingrer dvs religionen var ortodox och hörde till Matoksi ortodoxa församling. Paraske blev föräldralös som sjuttonåring. För att klara sitt uppehälle accepterade hon frieriet från den dubbelt så gamla Kaurila Teppananpoika från Sakkola. I äktenskapet föddes totalt nio barn under åren 1855–1878. Bara tre av dem nådde vuxen ålder. Förutom sina egna barn skötte Paraske totalt 50 barnhemsbarn från S:t Petersburg.

Paraskes liv var på alla sätt hårt. Det berättas att Kaurila var en slöfock. Den stora familjens försörjning låg nästan helt på Paraskes skuldror. Hon blev änka vid 54-års ålder 1888. På våren 1887 fann Paraske en ny inkomstkälla när hon hänvisades till Adolf Neovius som samlade in folkdiktning. Genom att sjunga för en rubel i timmen lyckades hon rädda sin stuga från tvångsinlösen.

Paraske hälsade även på Neovius i Borgå där hon sjöng åren 1891–1894. Under åren i Borgå blev Paraske känd. Neovius köpte en dräkt åt henne av en kvinna från Sakkola, som Paraske senare uppträdde i och poserade som modell för konstnärer.

På våren 1894 återvände Paraske till Vaskela. Fattigdomen var svår och hennes stuga gick på tvångsförsäljning redan samma sommar. Neovius försökte hjälpa Paraske med pengar och efter att ha fått en betydande ersättning från Finska litteratursällskapet, kunde han skicka ett påtagligt bidrag till Paraske. Stugan kunde man köpa tillbaka. Paraske lagade sin päls och köpte nya skor.

Kampen för uppehället fortsatte. Man försökte vädja för Paraske hos överheten. Hjälp droppade in, men inte tillräckligt. På våren 1899 såldes Paraskes stuga på grund av kvarskatt och hon fick flytta till grannens bastu. Finska litteratursällskapet tillerkände år 1899 Paraske ett årligt bidrag på 100 mark, som 1901 ändrades till pension. Paraske dukade under för sjukdom 3.1.1904.

Hem - Historia - Bemärkta personer - Karta