SELIM JALMARI LAURIKKALA

Selim Jalmari Laurikkala, 29.12.1882-19.11.1957, föddes i Pyhäranta i Finland, men hans livsgärning utfördes som präst i Ingermanland 1909-1937 och senare i Sverige som ingermanländarnas själasörjare 1952-1957.

Prosten Laurikkala föddes år 1882 i en jordbrukarfamilj i Pyhäranta i Finalnd. Han vigdes till präst i januari 1905. Efter giftermålet samma år i februari åkte han med sin unga fru till Ingermanland för att bli kyrkoherde i Kattila-Soikkola-Novasolkka församlingar. I församlingarna bodde finskspråkiga, estniska och tyska lutheraner och Laurikkala höll gudstjänster för alla på deras eget språk. Dessutom höll han gudstjänst på ryska för lettiska lutheraner. Ändå var de ortodoxa i majoritet i dessa trakter. Laurikkala blev tvungen att resa långa sträckor med häst och kärra helt utan fjädring på gropiga vägar. Förutom kansli- och prästuppgifterna undervisade han i kristendom i skolorna.

Efter fem år flyttade Laurikkala med familj till Rääpyvä församling, som till ytan var mycket mindre än Kattila församling. Där bodde däremot många fler finsktalande innevånare, nästan 2 400 personer, alltså kunde han huvudsakligen arbeta på finska. På grund av den akuta prästbristen, vars orsak var fängslandet, förvisningarna och avrättningarna av prästerna, hade Laurikkala även hand om Keltto (1917-31), Markkova-Järvisaari (1921-23) samt Tuutari och Hietamäki församlingar (1922-37) och tre lutherska församlingar i Leningrad, dvs den finska (1923-37), svenska (1929-31) och estniska (1929-37). Totalt i alla dessa församlingar fanns över 30 000 församlingsbor, vars själasörjare han var. Även i Nöteborgs krutfabrik höll han gudstjänster på finska, estniska och svenska.

Efter revolutionen försvårades kyrkligt arbete genom förbud och skatter. Bland annat var Laurikkala och hans familj tvungna att flytta till en mindre lägenhet i ett hus, vid Nevski prospekt i Leningrad, ägt av det finska konsulatet, när han inte längre fick uppehållstillstånd i Rääpyvä eller Keltto.

När Ingermanlands kyrkas tidigare biskop blev sjuk 1923 och dog 1925, valdes Laurikkala till biskop. Han vigdes till prost men han ville inte få biskops titel av två skäl: han hade hela sitt liv varit mycket anspråkslös och han var även rädd att som biskop skulle bolsjevikerna plåga honom ännu mer. Laurikkala hamnade nämligen i offentliga "diskussioner" med ateisterna, men klarade sig bra tack var sina diplomatiska och opolitiska svar. Men den ateistiska pressen hånade honom våldsamt. De troende hade inga möjligheter att besvara hånet. Om Laurikkala har det sagts, att han i dessa diskussioner stred som ett lejon för sin tro.

Som prost i Ingermanlands kyrka var han även ansvarig för konsistoriets arbete. Han var dess föreståndare.

I början av 1930-talet var förföljelserna av ingermanländarna som värst. Många besökte Laurikkala hemma, där hans fru inrett ett rum som expedition. Prostinnan och prosten hjälpte och tröstade många, vars anhöriga hade skickats till Sibirien, Murmansk eller Kazakstan. Prostparet var till stöd och tröst för hela det gråtande Ingermanland. De kände efter alla år och genom sina arbetsplatser tusentals ingermanländare och de hade även på gamla dagar ett ovanligt bra personminne.

Laurikkala blev nekad uppehållstillstånd första gången 1927 och han var tvungen att med sin familj åka till Finland. Men efter en tid framkom att hans tillstånd inte hade skickats i tid från Moskva, varför han efter några månader återvände till Ingermanland. År 1937 blev Laurikkala utvisad från Ryssland för gott.

I Finland tjänstgjorde Laurikkala som kyrkoherde i Hausjärvi och under krigen gjorde han många besök i krigsfångelägren för att träffa bla ingermanländska soldater och höll gudstjänst för dem. För ingermanländska ungdomar höll han även konfirmationsundervisning i sin församling. När de ingermanländare som flytt till Sverige började sakna Guds ord på finska, kontaktade en del Laurikkala via brev och bad honom komma till Sverige som ingermanländarnas präst. Som pensionär kom Laurikkala första gången till Sverige år 1950 och efter ett år hämtade han även sin fru till textilstaden Borås, där det bodde mest ingermanländare. Han reste runt i Sverige till över 30 platser för att hålla gudstjänster, döpa barn, ha konfirmationsundervisning, viga brudpar och begrava döda. På alla ställen väntade man på honom och lät honom övernatta i hemmen. Han var alltid anspråklös och nöjd, bara han fick en enkel säng och silverte!

På sommaren 1957 blev Laurikkala sjuk i Finland och hamnade på sjukhus. Han dog den 19 november samma år och är begravd i sin hemförsamling Pyhäranta.

Till Laurikkalas 75-årsdag den 29/12 hade Sveriges ingermanländare av konstnären Antti Perolainen beställt ett porträtt. Den avtäcktes vid en minneshögtid i Caroli församlinghem i Borås på prostens födelsedag och sedan dess hängde den i ingermanländarnas eget församlingshem i Borås tills huset såldes. När S:ta Maria kyrka i S:t Petersburg år 2002 på nytt vigdes till sin kyrkliga gärning, skänkte Sveriges ingermanländska riksförbund tavlan till kyrkan, där prosten hade gjort en stor insats för ingermanländarna under förföljelsetiden. I det gamla hemlandet och annorstädes där det finns ingermanländare skall man alltid minnas honom.

Någon har sagt om Jalmari Laurikkala, att om det funnits helgon i den evangelisk-lutherska kyrkan, skulle prosten varit den främste kandidaten.